Borat; med glimtar av konstnärsskap

”Borat was so 2006″, står det på Sasha Baron Cohens affischer som vill sälja in det nya alteregot Brüno till publiken. Ofrånkomligt svepte sekvenser från filmen Borat förbi i mitt medvetande. 2006 var Borat ett irritationsmoment för mig. Jag kunde inte uppskatta Baron Cohens humor. Det var inte roligt, det var bara hemskt. Men när jag nu ser tillbaka på filmen är det genom ett annat filter. Avståndet har tydliggjort något som jag inte förstod då.

Karaktären Borat är ett mäkigt instrument när det gäller att avslöja föreställningar och fördomar kring omvärlden hos det egna folket. Genom att ikläda sig en identitet konstruerad av de mest extrema fördomarna kring araber synliggör Baron Cohen en tendens. Han blir en fullkomlig nidbild av araben, men blir tagen på det fullaste allvar. Hans uppenbarelse förvånar inte, så mycket som den bekräftar en färdig bild.

Genom att lägga vissa värderingar på Borat görs de också ofarliga att tala om. Extrema åsikter, som man i normala sammanhang skulle förneka, förvandlas till något man, i ett samtal med honom, kan nicka instämmande till. Som här, där Borat får en hel publik att klappa i händerna och sjunga ”Throw the jew down the well, so my country can be free. You must grab him by his horns…”.

Genom att peka på ett judehat hos ett folk i ett land, som man får anta är i stort sett okänt för den vanliga amerikanen, kan Baron Cohen visa fram judehatet i det egna landet.

Humor är ett listigt vapen i detta sammanhang. Borat möter en vapelös publik, redo för skratt, men inte kritiskt granskande. Det oerhörda i hans avslöjande kanske inte når fram till ett medvetet plan hos hela publiken, men förhoppningsvis får skrattet en bismak av något som leder tankarna vidare.

Man kan diskutera om det inte kan anses som ett intentionellt misslyckande om publiken ser Borat endast som underhållning (förutsatt att karaktären har ett djupare syfte), men i slutändan är det publikens ansvar hur de hanterar verket. Baron Cohen skapar Borat. Det är upp till oss hur vi bemöter honom, och hur vi använder det verktyg han utgör.

En jämförande parallell kan dras till den danske konstnärer Marco Evaristti, som väckte starka känslor då han ställde ut guldfiskar i mixrar, där publiken om den så ville kunde välja att hacka dem i småbitar genom att trycka på on. I en perfekt värld skulle ingen göra detta, men verket visar att så inte är fallet. Ansvaret är hos publiken.

Är Baron Cohen medveten om Borats kapacitet som avslöjande instrument? Kanske spelar det ingen roll…

Uddlös lag

Vad är poängen med att lagstifta om att svenskan ska vara Sveriges huvudspråk? Det är en lag som inte går att tillämpa.

Att lagstifta om minoritetsspråk är en sak. Då får de grupper som talar detta rätt till undervisning i sitt språk, och statusen höjs. Att lagstifta om att ett språk ska ha status av huvudspråk ger dock inga sådana följder. Svenskan är redan dominant, undervisning i språket är redan obligatorisk.

Man kan fråga sig vad som ska göras ifall ett annat språk nu skulle gå om svenskan? Vi får anta att lagens rot är en rädsla för just detta. Vad blir straffet?

Detta är ingen lag som hör hemma i lagboken, som vägledning för polis och domstolar. Detta är ett beslut som dryper av ideologi och borde ha lämnats i mötesbordets hög av papper i väntan på att arkiveras i ett mörkt rum, som en intresant företeelse från en tid som lutar alltmer åt höger.

Kejsarens nya banankläder

Promoe verkar helt ha tappat sitt sinne för musikalitet i nya Svenne banan, en låt som känns som ett collage av stilar sammanfogade med dåligt klister. Billigt klister. Det är lätt att skriva en text drypande av förakt för något man ser sig som självklart distansierad från. Svårare att bidra med substans. Den fantasilösa refrängen, som närmast känns som utfyllnad gör inte saken bättre. Ingenting fungerar. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men nu står han där jämsides med Mange Smith på botten av den sörja som stavas stäng-av.

Det läskiga är att ingen verkar våga säga något negativt om skapelsen. Den ses som avslöjande av svenskheten, men vilka är det egentligen Promoe sjunger om? Är t.ex. tonårsgraviditeter ett utbrett fenomen i Sverige? Vad vi hör är en självutnämnd outsiders bild av vad han tagit avstånd från, med andra ord allt som inte är han, vilket egentligen är en förklädd form av självglorifiering.

Ny sommarplåga? frågar sig P3:s radiopratare med förtjusning i rösten, som för att betona att inte heller de räknas till svenne bananarna, och lovordar Promoe för att han vågar förnya sig.

Jag kan bara hoppas att han skämtar.

Kysszon på tågstation

Nu blir passionerade farväl på tågstationer ett minne blott, i alla fall i Storbritannien. Kärlekskranka resenärer som vill kyssa sin partner innan avfärd hänvisas till en särskild zon. Orsaken är att allt kyssande orsakar förseningar.

Vad ska man tycka om detta? Spontaniteten, som ju är det mest romantiska, kastas överbord.. men det faktum att man tyckte det fanns behov särskilda regler måste ändå tyda på att passionerade farväl à la biograferna är särledes vanliga.

Scener som denna blir än mer orealistiska i filmer om samtidens Storbritannien. Den innehåller visserligen inte mer än en kyss i luften, men väl passion och hotande försening.

Farliga laborationer

Swedbanks slogan ”Vanliga banker har öppet. Vi har öppnare” är säkert vitsigt menat, men lite tokigt. I tillspetsandet av grammatiken smiter ett substantiv in. Obemärkt? Vem vet, men saknar man öppnare kan man ju alltid prova att svänga in på banken.
Lite i samma klass är Uppsala Stadsbiblioteks ”Mot bättre vetande, gå till biblioteket”, som är minst sagt dubbeltydigt, men snäppet fyndigare.

Märklig motivering

I Italien pågår en intensiv debatt kring huruvida en kvinna som legat i koma de senaste 17 åren ska beviljas dödshjälp. Högsta domstolen har gått fadern, som har kämpat för saken en längre tid, till mötes i detta, men regeringen vill riva upp beslutet. Berlusconi tror sig ha folket i ryggen när han vägrar kvinnan döden. Detta är i sig inte märkligt. Dödshjälp är en infekterad fråga, särskilt i ett religiöst land som Italien.. Nej, det märkliga är motiveringen; det finns en chans att hon skulle kunna föda ett barn menar Berlusconi.

Detta är störande på flera plan:

1. Hur skulle det gå till? Inte genom bekräftat samtycke från hennes sida.

2. Är det moraliskt acceptabelt att hålla någon vid liv som en sorts organisk kuvös?

3. Är detta hennes existensberättigande?

Det enda acceptabla argumentet torde vara att hon har en chans att vakna. Jag hoppas Berlusconis uttalande var taget ur sitt sammanhang

Om dun och vinstmaximering

Ibland presenterar verkligheten de bästa exemplen. Jag skrev nyligen om hur vinstmaximering kanske borde räknas in bland påvens nya dödssynder (men egentligen kan det ju ses som en omskrivning av den gamla beprövade girigheten), och kort därpå stod det att läsa i dagstidningar om hur fåglar plockats levande för att maximera mängden dun per fågel. En fågel kunde plockas upp till fyra gånger, om den överlevde så långt. Det hände att de förblödde..

Att man inte har anständigheten att först döda djuret innan man sliter fjädrarna av det är djupt oroande. Här är moralen satt ur spel. Fågeln har förlorat sitt värde, sin position som levande varelse.

Något annat har blivit viktigare; vinsten. Eller rättare; vinstens storlek.

Skiften

Svenska folket kritiseras i pressen för att inte engagera sig i regeringsskiften på samma sätt som amerikanerna. Ceremonierna pekas ut som torftiga i jämförelse med firandet av Obamas tillträde. Det kritiken förbiser är att det inte bara handlar om ett regeringsskifte i USA; det handlar om ett skiftande av statschef. Detta är alltså mer jämförbart med de festligheter som hålls då en ny monark kröns… Aningen pampigare?

Språket lever Hägglund!

Kristdemokraterna borde sätta sig ner med sin Wittgenstein. Ett ord kan inte ges den typ av ensidig definition som Hägglund vill göra gällande. Äktenskap betyder inte bara en förening mellan man och kvinna, vilket denne menar vara det ursprungliga. På vilken grund?

Det kan lika gärna vara liktydigt med det ömsesidiga ansvar makarna åtar sig för den andra parten. Det är det för mig.

Vill man vara mer krass, och söka sig bakåt i historien som Hägglund, kan det likställas med ett ekonomiskt arrangemang, eller ett bekräftande av släktrelationer, vänskapsrelationer, där fokus inte ligger så mycket på makarna som de allianser deras förening bär med sig. På detta finns det många exempel.

Ord är mångtydiga. Ord är föränderliga. Det ligger i deras natur.

Varför är denna fokusering på ordet?

Gränsen är nådd, Ernie

Låt oss kasta en blick på seriestrippen Ernie, eller The Piranha Club som är dess egentliga namn. På sistone har det blivit allt tydligare att serien är en amerikansk produktion. Politiken smyger sig in, först i form av presidentkandidaten Obama, och självmordsbombaren Osama. Gestaltningen av den förre kom ögonbrynet att höjas och serien att sjunka rejält i mina ögon, gestaltningen av den senare tvingade mig att klottra min reaktion i mariginalen.

Bud Grace kan inte antas vara ett stort fan av Obama. I sin stripp har han honom till att i desperationen över att inte vinna Graces gillande klä ut sig till sin dåvarande motståndare Hillary Clinton. Han dansar runt i peruk, rosa klänning och pärlor, något som säkerligen roat Grace, men som inte är annat oseriös kritik och billig humor.

Osama gästar Ernie och Amerika i egenskap av terrorist och självmordsbombare. Porträttet är högst schablonartat och dryper av elakheter (jag inser att man kanske inte i realiteten kan vänta sig för mycket av en seriestripp, men i en ideel värld…). Det otäcka är hur bilden av muslimen blivit lika karikatyrartad som bilden av juden under 30-talet. Kroknäsan och fullmåneansiktet är inte långt borta. Osama är stornäst, skäggig och pryder sitt huvud med en fes. Hans intelligens är inte bländande; han försöker bl. a. tända eld på en bläckfisk han lindat runt kroppen i hopp om att den ska explodera. I stripp efter stripp matas läsaren med detta förakt. Det som blev droppen för mig var följande replikväxling:

Ernie: En sak fattar jag inte Osama… Varför vill du spränga dig själv i luften?

Osama: Försök få in det här i den tjocka amerikanska skalle…!!! Spränger jag mig själv i småbitar, hamnar jag direkt i paradiset… och du vet vad som händer sen!… (blink blink) Med det här fula fejset är det enda möjligheten att få till en träff!

Svenska tidningar verkar inte ha tvekat inför att publicera detta material som kan klassas som en ren förolämpning, trots närheten i tid med den danska karikatyrskandalen, men efterforskningar visar att serien drogs in i USA i samband med karaktären Osama. Det berodde dock inte på ovan citerade replikväxling. Det som blev för magstarkt för amerikanerna var när Ernie förklarar för Osama att han inte kan skada dem mer än de redan skadar varandra, vartefter han räknar upp hur många som dör av rökning etc. och jämför siffrorna med terrorismens offer.

Bud Grace: ”Of course I was saddened by the cancellation of my comic strip, The Piranha Club. After a run of nearly 20 years, I thought the people of Houston understood and appreciated my humor. But I can’t help wondering about the timing. On May 5th, the strip shows me telling Osama that we Americans do ourselves more harm than terrorists ever could. I mentioned cigarettes, automobile accidents, illegal drugs and hand guns. When I wrote the strip I was worried that some readers might be angered, especially with the reference to guns. 18 years ago I lost 15 newspapers in one week because I made references to bombing Lybia and to Dan Quayle. I thought I had learned my lesson.

I’m sorry if I offended any readers. But it seems to me that there may be some who treasure their Second Amendment rights far more than they do the First Amendment rights of others.”

http://blogs.chron.com/aboutchron/archives/2007/05/post_33.html

Grace gör klokt i att dra diskussionen till frågan om yttrandefrihet. I detta gör han en liknande rörelse som Lars Vilks. Men rörelsen kamouflerar en annan fråga: frågan om god smak, om kvalitet, och om respekt.