På scen

Konstkännande narkotikapolis

I tidningar har man de senaste dagarna kunnat läsa om återfinnandet av Strindbergs sedan två år stulna målning Svartsjukans natt. Den återfanns i en villa under en husransakan i jakt på narkotika. Polisen förklarar händelsen med att konstverk är vanliga som förhandlingsvaror i knarkuppgörelser. Istället för det begärda priset på säg 3 miljoner, kan man få två miljoner och en tavla värd 25. (En tavla som inte går att sälja..)

Det är emellertid inte det som får mig att road höja på ögonbrynet i min läsning, utan bilden i mitt huvud som försöker gripa hur det gick till när målningen igenkändes av polisen. ”Den snokande konstapeln stannar upp i sitt arbete och grips av en smygande tanke då blicken far över väggarna: – Den där tavlan känner jag igen. Det är en Strindberg – penselföringen är inte att ta miste på!”

Kalla mig fördomsfull, men jag tror inte att det är särdeles vanligt att medlemmar i poliskåren är konstkännare av den kalibern… Svepskäl?

Vårregn

Lyktstolpen nickade i blåsten utanför

Regndroppar bildade diagonala streck på fönsterglaset

Då balkongdörren öppnades på glänt

syntes kajor och skat

virvla i vinden

som sotflagor ur en ålderdomlig skorsten

Himlen tycktes målad av en smutsig svamp

De bolmande molnen bildade en något ljusare grå

än spretande kajor och skat.

 

Huttrande kofta tätare kring kroppen

Små kalla kyssar landade på panna och kind

På handens rygg och nästippen

Huvudet vändes upp mot himmelskupan

Små kalla kyssar på halsen

Hakan

 

Små knoppar av körsbärsblom svepte i vinden

Vårregn i höstens stad