Konstkännande narkotikapolis

I tidningar har man de senaste dagarna kunnat läsa om återfinnandet av Strindbergs sedan två år stulna målning Svartsjukans natt. Den återfanns i en villa under en husransakan i jakt på narkotika. Polisen förklarar händelsen med att konstverk är vanliga som förhandlingsvaror i knarkuppgörelser. Istället för det begärda priset på säg 3 miljoner, kan man få två miljoner och en tavla värd 25. (En tavla som inte går att sälja..)

Det är emellertid inte det som får mig att road höja på ögonbrynet i min läsning, utan bilden i mitt huvud som försöker gripa hur det gick till när målningen igenkändes av polisen. “Den snokande konstapeln stannar upp i sitt arbete och grips av en smygande tanke då blicken far över väggarna: – Den där tavlan känner jag igen. Det är en Strindberg – penselföringen är inte att ta miste på!”

Kalla mig fördomsfull, men jag tror inte att det är särdeles vanligt att medlemmar i poliskåren är konstkännare av den kalibern… Svepskäl?