Svenskkontrakt – en självmotsägelse

Moderaterna har föreslagit ett införande av ett svenskkontrakt som alla invandrare och asylsökande ska skriva under när de kommer till landet. Där åtar de sig att respektera personer över arton års ålders självbestämmande när det gäller t.ex. vem de ska gifta sig med, och kvinnors rätt till arbete.

Det märkliga i förslaget är inte de värderingar moderaterna vill förankra, utan själva idén att skriva på ett kontrakt gällande värderingar. Det klingar illa tillsammans med andra värderingar som traditionellt skrivits under på genom svensk lag och t.o.m. grundlag; jag tänker på t.ex. åsiktsfrihet, tryckfrihet, religionsfrihet och yttrandefrihet.

Plötsligt anser sig regeringen ha rätt att diktera vilka åsikter medborgare får eller inte får ge uttryck för. Det är oroväckande att endast vänsterpartiet opponerar sig till fullo och pekar på det ideologiskt förkastliga i förslaget.

Än värre riktas detta ensidigt mot invandrare, vilket ger att man antingen tar för givet att sagda värderingar gäller hos alla infödda per automatik, eller att endast de är tillåtna den fria tanken. Åtskiljandet motiveras med att de infödda svenskarna får dessa värderingar genom skolgången. Man kan tycka att ett mer naturligt steg då vore att återinföra samhällskunskapslektioner för nyanlända. På så sätt skulle de, på samma villkor som elever i svensk skola, kunna välja att ta till sig värderingarna eller inte, samt förstå dess funktion och historiska förankring. Det skulle kunna ge verktyg för att förstå och engagera sig i ett nytt samhälle – ett påtvingat åtagande gör det inte. Det snarare förstärker ”utanförskapet”.

Man kan inte förankra en värdering genom en signatur på ett papper. Än mindre så om underskriften tvingas fram med hot om sanktioneringar genom bidragssystemet. Företeelsen hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle.

Modefotografi som förklädnad?

I höstmörkret har vi kunnat se säsongens nya garderober förevisas av än det ena, än det andra modehuset. En av dessa, fångade min blick och tanken dröjde sig kvar ett ögonblick.

Modellen poserade på ett högst konstlat sätt som skulle få gemene man att tänka på barbiedockors stelhet. Själv funderade jag på var jag sett denna estetik tidigare. Efter att ha bläddrat i tankens kartotek hittade jag det jag sökte. Huvudets lutning, det stiliserade i hållningen, bar renässensens konventioner för avbildande av människokroppen med sig bakom bildplanet. Jämför händernas rörelser och det tomma ansiktet. De tydliga gränserna och detaljrikedomen. En öververklighet där allt är skarpt.

Ur målningar som Boticellis Venus och andra, kom en tradition att avbilda gudomar och mytiska kvinnofigurer, som av Manet skulle komma att avslöjas som en tradition att måla nakna kvinnor. Den mytiska miljön fungerade som en förklädnad. Lägger vi samman allt detta väcks en något långsökt, men kanske ändå motiverad misstanke. Kanske är modefotografiet en liknande förklädnad. ”Sex säljer” är väl en utmärkt ursäkt att skapa sexualiserande bilder?