Skiften

Svenska folket kritiseras i pressen för att inte engagera sig i regeringsskiften på samma sätt som amerikanerna. Ceremonierna pekas ut som torftiga i jämförelse med firandet av Obamas tillträde. Det kritiken förbiser är att det inte bara handlar om ett regeringsskifte i USA; det handlar om ett skiftande av statschef. Detta är alltså mer jämförbart med de festligheter som hålls då en ny monark kröns… Aningen pampigare?

Språket lever Hägglund!

Kristdemokraterna borde sätta sig ner med sin Wittgenstein. Ett ord kan inte ges den typ av ensidig definition som Hägglund vill göra gällande. Äktenskap betyder inte bara en förening mellan man och kvinna, vilket denne menar vara det ursprungliga. På vilken grund?

Det kan lika gärna vara liktydigt med det ömsesidiga ansvar makarna åtar sig för den andra parten. Det är det för mig.

Vill man vara mer krass, och söka sig bakåt i historien som Hägglund, kan det likställas med ett ekonomiskt arrangemang, eller ett bekräftande av släktrelationer, vänskapsrelationer, där fokus inte ligger så mycket på makarna som de allianser deras förening bär med sig. På detta finns det många exempel.

Ord är mångtydiga. Ord är föränderliga. Det ligger i deras natur.

Varför är denna fokusering på ordet?

Gränsen är nådd, Ernie

Låt oss kasta en blick på seriestrippen Ernie, eller The Piranha Club som är dess egentliga namn. På sistone har det blivit allt tydligare att serien är en amerikansk produktion. Politiken smyger sig in, först i form av presidentkandidaten Obama, och självmordsbombaren Osama. Gestaltningen av den förre kom ögonbrynet att höjas och serien att sjunka rejält i mina ögon, gestaltningen av den senare tvingade mig att klottra min reaktion i mariginalen.

Bud Grace kan inte antas vara ett stort fan av Obama. I sin stripp har han honom till att i desperationen över att inte vinna Graces gillande klä ut sig till sin dåvarande motståndare Hillary Clinton. Han dansar runt i peruk, rosa klänning och pärlor, något som säkerligen roat Grace, men som inte är annat oseriös kritik och billig humor.

Osama gästar Ernie och Amerika i egenskap av terrorist och självmordsbombare. Porträttet är högst schablonartat och dryper av elakheter (jag inser att man kanske inte i realiteten kan vänta sig för mycket av en seriestripp, men i en ideel värld…). Det otäcka är hur bilden av muslimen blivit lika karikatyrartad som bilden av juden under 30-talet. Kroknäsan och fullmåneansiktet är inte långt borta. Osama är stornäst, skäggig och pryder sitt huvud med en fes. Hans intelligens är inte bländande; han försöker bl. a. tända eld på en bläckfisk han lindat runt kroppen i hopp om att den ska explodera. I stripp efter stripp matas läsaren med detta förakt. Det som blev droppen för mig var följande replikväxling:

Ernie: En sak fattar jag inte Osama… Varför vill du spränga dig själv i luften?

Osama: Försök få in det här i den tjocka amerikanska skalle…!!! Spränger jag mig själv i småbitar, hamnar jag direkt i paradiset… och du vet vad som händer sen!… (blink blink) Med det här fula fejset är det enda möjligheten att få till en träff!

Svenska tidningar verkar inte ha tvekat inför att publicera detta material som kan klassas som en ren förolämpning, trots närheten i tid med den danska karikatyrskandalen, men efterforskningar visar att serien drogs in i USA i samband med karaktären Osama. Det berodde dock inte på ovan citerade replikväxling. Det som blev för magstarkt för amerikanerna var när Ernie förklarar för Osama att han inte kan skada dem mer än de redan skadar varandra, vartefter han räknar upp hur många som dör av rökning etc. och jämför siffrorna med terrorismens offer.

Bud Grace: ”Of course I was saddened by the cancellation of my comic strip, The Piranha Club. After a run of nearly 20 years, I thought the people of Houston understood and appreciated my humor. But I can’t help wondering about the timing. On May 5th, the strip shows me telling Osama that we Americans do ourselves more harm than terrorists ever could. I mentioned cigarettes, automobile accidents, illegal drugs and hand guns. When I wrote the strip I was worried that some readers might be angered, especially with the reference to guns. 18 years ago I lost 15 newspapers in one week because I made references to bombing Lybia and to Dan Quayle. I thought I had learned my lesson.

I’m sorry if I offended any readers. But it seems to me that there may be some who treasure their Second Amendment rights far more than they do the First Amendment rights of others.”

http://blogs.chron.com/aboutchron/archives/2007/05/post_33.html

Grace gör klokt i att dra diskussionen till frågan om yttrandefrihet. I detta gör han en liknande rörelse som Lars Vilks. Men rörelsen kamouflerar en annan fråga: frågan om god smak, om kvalitet, och om respekt.

Hur lokalt kan det bli?

I dagens Östgöta Correspondenten kan man läsa om hunden Conrad som slitit sig från sin matte i Rydskogen med koppel på, tydligen i rött och svart. Inte nog med att nyheten är så liten att man kan undra vad den konkurrerat ut, den påas dessutom på B-delens förstasida, och av texten framgår det att det är en uppföljande artikel. Conrad är fortfarande inte funnen…

Handlar det om nyhetstorka eller en överbetoning på det lokala?

Hållbart?

Linköpings komun tänker som enda komun i Sverige medverka i ett arrangemang av WWF där man under en timme släcker ner så mycket som möjligt. Gatubelysning undantages. Såväl företag som privatpersoner uppmuntras att delta. Tanken är att energianvändandet i vardagen ska uppmärksammas. Det är en fin tanke, men metoden… Problemet kommer inte att vara själva nedsläckningen, men när sedan alla apparater och lampor slås på ungefär samtidigt igen kan systemet överbelastas. Manifestationen kan komiskt nog orsaka strömavbrott.

Hade det inte varit bättre om Linköpings komun satte sig ner och såg över sitt dagliga energianvändande och effektiviserade det? Det skulle åstakomma en varaktig förändring.

Men det är ju inte lika hajpat…

Varför bara nytt?

Varför syns bara nya titlar i kultursidorna? Varför uppmärksammas äldre litteratur bara om det gjorts en nyutgåva, eller en nyöversättning? För att det är nyheter givetvis. För att det säljer. Men behöver verkligen kultursidorna begränsa sig till nyheterna? Till det marknadsmässiga? Antar man att den stora massan känner litteraturskatten och inte är i behov av rekommendationer även i den djungel som utgörs av dammiga titlar på antikvariat?

Det hade varit intressant att se vilka effekter en recension av t.ex. Kris av Karin Boye skulle ge. Det stora inflytandet över konsumtionen som en kulturredaktion ändå hyser kunde kanske ge tillstånd en nyutgåva? Kris finns idag inte att tillgå i bokhandeln. Man måste söka sig till antikvariaten, eller biblioteken för en chans till läsning. Så är fallet med många många titlar. Att läsa litteraturvetenskap kräver utpräglade kunskaper i antikvariatsorientering i sökandet efter litteratur som, när den väl funnit sin plats i dina händer, måste sägas vara ständigt aktuell.

Varför finns inte Kris i nyutgåva? Varför är det enda man ser av Agnes von Krusenstjerna Fröknarna von Pahlen, men så mycket av Strindberg? Om vi inte vill se en bokmarknad som ger oss klassiker strikt ur den kanoniserade hyllan borde landets kulturredaktioner kliva fram. Brevid alla läseexemplar från förlagen skulle de lägga ett lånekort. ”Veckans nygamla tips”. Inte helt fel.

Äktenskap – ett ord för alla?

Idag kan man höra på radion hur Svenska Kyrkans förslag till hur homosexuella ska kunna vigas i kyrkan. Det hela bygger på en omformulering av prästens repliker vid instiftandet. Ordet äktenskap tas bort. Huruvida relationen mellan homosexuella som gift sig på detta sätt i kyrkan ska kunna kallas äktenskap tvistar prästerna. Det hela är mycket märkligt. Som om ordet gjorde någon skillnad. Äktenskap är inte en religiös, utan en juridisk term.

Nu är jag ju för rätten att älska och äkta vem man vill, men hade jag inte varit det hade jag nog inte fokuserat så mycket på vilka ord som användes utan på huruvida kyrkan välsignar förhållandet eller inte. Det är ju det som är skillnaden på borgerliga och kyrkliga bröllop. Relationerna mellan makarna kallas dock i båda fallen äktenskap. Kyrkan har aldrig haft bestämmanderätt över det ordet.

…tycker ni inte att ni skjuter lite brevid målet?

Hallelujah

Ibland är radio fantastiskt. Inatt snubblade jag över Leonard Cohens underbara Hallelujah framförd av Jeff Buckley; ett framförande som får Rufus Wainwright att låta sluddrig, blaserad och oengagerad. Lyssna och njut av detta:

Är den ogifta modern fortfarande hora i samhällets ögon?

Hur kan det komma sig att socialstyrelsen har skyldighet att faderskapsutreda alla barn födda av ogifta föräldrar, även inom samboförhållanden, men inte de födda av gifta föräldrar? Ska man anta att socialstyrelsen vill mena att det finns större risk för barn födda av föräldrar som valt att inte gifta sig, skulle ha en annan far än den modern anger?

Varför inte bara åta sig att utreda samtliga på begäran?

Den girige feta

I DN recenseras Sander L Gilmans nya bok om fettskräcken i samhället. Boken målar upp hur fetman blivit demoniserad menar Gilman, och går igenom de strategier som använts; kategorisering som sjukdom, sedd som en epidemi att jämföra med aids i storlek och mediautrymme, och anklagelsen mot livsstilen; det svaga jaget som inte förmådde segra över kroppens begär.

Gilmans viktiga poäng är att i vårt samhälle har det smala blivit likställt med dygd och det feta med synd. Varför? Jag tror inte att det enbart handlar om en förargelse över en förmodad brist på självdisciplin. En föreställning om den fete som lättjefull och oförmögen att stå emot. Som Gilman visar har det funnits gott om feta stereotyper i västvärldens kultur. Detta är en av dem. En annan är den fete juden. Denna bild kan kanske erbjuda en ledtråd, då den inte går särskilt väl ihop med den förra. Den antisemitiska bilden av juden målar upp denne som den girige, den materiellt intresserade, ständigt redo att lura av en slant från dess ägare. Ligger det inte i vår kultur någon konstig oartikulerad idé om att den som är fet har tagit till sig det som rättmätigen tillhör en annan? Annars finns väl ingen anledning att ta illa upp? Det finns ingen anledning att ta illa upp!! Nu när det är sagt hoppas jag alla ser hur irrationellt det är.