Borat; med glimtar av konstnärsskap

”Borat was so 2006″, står det på Sasha Baron Cohens affischer som vill sälja in det nya alteregot Brüno till publiken. Ofrånkomligt svepte sekvenser från filmen Borat förbi i mitt medvetande. 2006 var Borat ett irritationsmoment för mig. Jag kunde inte uppskatta Baron Cohens humor. Det var inte roligt, det var bara hemskt. Men när jag nu ser tillbaka på filmen är det genom ett annat filter. Avståndet har tydliggjort något som jag inte förstod då.

Karaktären Borat är ett mäkigt instrument när det gäller att avslöja föreställningar och fördomar kring omvärlden hos det egna folket. Genom att ikläda sig en identitet konstruerad av de mest extrema fördomarna kring araber synliggör Baron Cohen en tendens. Han blir en fullkomlig nidbild av araben, men blir tagen på det fullaste allvar. Hans uppenbarelse förvånar inte, så mycket som den bekräftar en färdig bild.

Genom att lägga vissa värderingar på Borat görs de också ofarliga att tala om. Extrema åsikter, som man i normala sammanhang skulle förneka, förvandlas till något man, i ett samtal med honom, kan nicka instämmande till. Som här, där Borat får en hel publik att klappa i händerna och sjunga ”Throw the jew down the well, so my country can be free. You must grab him by his horns…”.

Genom att peka på ett judehat hos ett folk i ett land, som man får anta är i stort sett okänt för den vanliga amerikanen, kan Baron Cohen visa fram judehatet i det egna landet.

Humor är ett listigt vapen i detta sammanhang. Borat möter en vapelös publik, redo för skratt, men inte kritiskt granskande. Det oerhörda i hans avslöjande kanske inte når fram till ett medvetet plan hos hela publiken, men förhoppningsvis får skrattet en bismak av något som leder tankarna vidare.

Man kan diskutera om det inte kan anses som ett intentionellt misslyckande om publiken ser Borat endast som underhållning (förutsatt att karaktären har ett djupare syfte), men i slutändan är det publikens ansvar hur de hanterar verket. Baron Cohen skapar Borat. Det är upp till oss hur vi bemöter honom, och hur vi använder det verktyg han utgör.

En jämförande parallell kan dras till den danske konstnärer Marco Evaristti, som väckte starka känslor då han ställde ut guldfiskar i mixrar, där publiken om den så ville kunde välja att hacka dem i småbitar genom att trycka på on. I en perfekt värld skulle ingen göra detta, men verket visar att så inte är fallet. Ansvaret är hos publiken.

Är Baron Cohen medveten om Borats kapacitet som avslöjande instrument? Kanske spelar det ingen roll…